One step at a time
Bara lite tankar. Inte nödvändigt att läsa.
Just det där med att ta dagen som den kommer och tänka " kommer dag, kommer råd", är jag väldigt dålig på.
Jag kollar kalendern hela tiden och stressar upp mig för saker som jag ska göra i veckan. Varför gör man så egentligen? Varför kan jag inte bara vara helt obrydd. Livet skulle vara så mycket lättare då. (Nu låter jag som att jag inte vill leva, det är inte det jag vill komma fram till), utan det jag vill komma fram till är att jag beundrar dom som kan bara ta dagen som den kommer. Dom klarar sig ju också. Dom dör ju inte. Fan va skönt att vara sån!
När man blir äldre och sitter där på sjukhemmet så kommer man nog ångra en massa saker i sitt liv, och jag vill inte känna att jag har stressat genom livet...
Aja, tillbaka till verkligheten!
Träningen gick bra. Riktigt bra faktiskt för att vara andra träningen. Det som var mindre bra var att nån klev mig på min nageltrångstå och det gjorde riktigt jävla ont, men jag klagar inte :)
Imorgon är det engelska muntliga nationella och jag känner mig inte taggad, inte det minsta. Jag kan typ inte engelska längre. Hehe. Det känns ju bra.
Jag var ute och körde ikväll med, med Pappa. Vi tränade lite på att köra iväg i uppförsbacke. Det var hyffsat svårt, men jag kom ju iväg till slut iallafall. ;)
Nej nu måste jag faktiskt sova. Jag är dyngtrött. Eller, jag ska göra lite mackor först. ;)
Godnatt! ♥
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar